Ge mig nya fotspår att gå i

Är det bara jag som för det mesta bara sitter hemma med en tom känsla i magen och inte har en aning om hur jag ska bli av med den?
För att vännerna man tillslut har hittat och börjat lita på bara glider iväg.
Jag mår illa av bara tanken på att träffa folk ibland. Och jag tar inte tag i någonting längre. Jag fixar det ena och det andra när jag väl orkar, bara för att sen upptäcka att jag har gjort det i onödan pga att det jag skulle ha det till har varit för länge sen.
Ska jag vara ärlig vill jag inte ha en omstart. Jag har haft lite för många sånna det senaste året.
Jag sa det redan i början av februari och jag säger det igen; 2008 suger rent ut sagt i allmänhet. Tre (alternativt fyra) personer jag har haft någon typ av kontakt med har dött iår. Jag har förlorat en del vänner - men även hittat massor av nya (vilket tillhör den bra delen).
2008 kan sticka upp något och ge mig ett nytt härligt år att jobba med. Inga dödsfall den här gången, tack så mycket.

People never change

Du ska inte för en enda djävla sekund tro att jag bryr mig om dig längre.
Du är som död för mig. Jag dödförklarade dig redan igår.
Jag fattar inte hur du VÅGAR efter allt du har gjort - framför allt inte efter gårdagen, skriva och be mig rädda dig en gång till.
OCH HUR FAN HAR DU MAGE ATT SÄGA TILL DIN FAMILJ ATT JAG TRACKASSERAR DIG?!
Mig har du skrämmt för sista gången.
Och ska jag vara ärlig skiter jag fullständigt i om mina sista ord till dig blir "du äcklar mig".
Du är inte värd mer än så.

We'll make it trough, we have to

Jag sitter uppkrupen på en stol i mitt kök som för tillfället är helt nersläckt, lyssnar på världens vackraste pianostycke och undrar hur du kan vara så djävla sjävisk.
Imorgon klockan 3 får jag reda på om du fortfarande lever eller inte.
Jag hoppas att det bara är ännu ett tomt hot, men innerst inne vet jag nog att det är över nu.
Du var så lugn. Du lät så nöjd, som om du äntligen visste att allting skulle bli bra. Du har tillochmed skrivit ett brev. Du var glad över att du hade betalt alla skulder och räkningar.
"Jag lämnar ingenting efter mig som kan skapa problem för någon annan." sa du samtidigt som du suckade tillfredsställt.
- Och Tina - det är inte ditt fel. Jag har tänkt på det här ett tag nu, och det ska bli så skönt.

Jag tänker inte fälla en enda tår förren jag vet med säkerhet. Men fyfan vad svårt det är just nu att hålla det löftet till sig själv.
Och jag är så rädd för att du ska blekna bort. Att alla minnen försvinner, att du tillslut inte är någonting annat än en svag skugga i mitt bakhuvud. Du förändrade mig och gjorde ett avtryck - ett avtryck som jag inte vill glömma bort. Hur illa du än betedde dig.

I övrigt har saker varit bra.
Eller, Quilla avlivades 9/12 kl 17.30
Det var mindre bra. Men hundar dör dom med tragiskt nog.
Helgen har annars spenderats med en väldigt bra pojke som jag tycker väldigt mycket om.


"You’re never going to be the same person you are right now."

Press delete

Jag har aldrig önskat någonting så starkt som nu.
Jag vill radera 8 månader ur mitt liv - går det?


jag vill inte ha "jag älskar dig"-sms mitt i natten.
Det gäller inte längre, var det då så fruktansvärt jobbigt att låta bli att skriva det?
Jag var väl dum nog att tro att det här skulle gå helt smärtfritt.
Men hey, man är väl blond av en anledning (Inget personligt blondiner).
Jag vill ingenting hellre än att ha dig ut ur mitt liv. MÅSTE du då vara otrevlig och skapa bråk istället för att bara glömma och låta det vara?
Ut ur mitt huvud och stanna ute. Jag vill inte ha dig här någonsin mer.

Och bli nerslängd för trappan är väl en kul sysselsättning på tisdagar?
Min så kallade bror tyckte tydligen att jag förtjänade det.
Där fick man för att man var trevlig (Y)

Betygskrav och prestationsångest

"Känn inte efter så djävligt så fort det är något."
"Det gör jag inte"
"Du kanske inte vill tro det, men vi ser det. Det gör du med om du analyserar dig själv"
"Du kanske borde ta och analysera dig själv istället"
"Tyst! Jag behöver inte det, jag gör rätt. Det jag har problem med söker jag hjälp för,
du gör ingenting åt det. Du är den enda som har problem i den här familjen Tina. Du kommer aldrig att fixa det här."

Det här är vad jag möts av på morgonen plus lite till, bara för att jag gråter när jag vaknar på morgonen och verkligen inte orkar med skolan, utan är på väg att stressa sönder.
Tack pappa, jag älskar dig.
Du kanske skulle passa på att försöka visa lite förståelse, för att jag går i 9:an, för att jag har förstört 2 år av min skolgång pga prestations ångest och nu är mer stressad än någonsin inför vinterbetygen som delvis är det jag söker in på gymnasiet med Dvs. det som avgör min framtid, istället för att passa på att klaga på allting.
Jag mår inte bättre, eller presterar mer för att du kallar mig dum, säger att jag ger upp så fort det går minsta lilla emot.
well here's some news for you;

OM DU HADE VARIT HEMMA LITE MER KANSKE DU HADE SETT TIMMAR AV PANIK-ÅNGEST OCH GRÅT I MIN SÄNG FÖR ATT JAG ALDRIG DUGER NÅGONTING TILL!
Och du säger hela tiden att det är mitt liv, du skiter väl fullständigt i vad jag gör.
Det är jag som förstör för mig själv.
Men sluta då förfan att klaga och låt mig bara vara.
Eller försök åtminstone förstå.
Men du har din lilla bubbla, där ingenting når in till dig.
Du har alltid rätt.
Dra åt helvete.


Och just det, Moonlight är bland det bästa som finns och jag lär lida av Moonlight-abstinens tills nästa säsong kommer nu när mina avsnitt är slut D:

Ibland känns allting bra

...Och ibland så känns det mindre bra.
Idag är en sådan dag.
Jag är för det första sjukt förbannad för att jag har världens sämsta självdiciplin.
Lås in mig i ett rum och ge mig ingen mat, TACK!
Jag vill träna, springa. Ut och röra på mig. Och att slänga till mig lite motivation hade ju varit snällt.
I övrigt flyter väl saker på antar jag.
Fast mer åt det trögflytande hållet om jag får säga det själv.
Jag har på något sätt fastnat i mitt liv, jag vill göra någonting utav det.
Jag vill inte "bara vara" som tydligen ska vara så mysigt.
Ge mig ett uppdrag, något att göra. Motivationen saknas som sagt för det mesta just nu.
Det ska bli så skönt med en paus nu när det snart är lov.
Annars hade jag nog dött av trisstess.
Jag blir så stressad, för jag vill verkligen inte ha förra året tillbaka.
Följden blir att jag springer som en idiot för att komma undan från det, för att sedan upptäcka att jag inte ens har sprungit hälften så fort som jag trodde.
Trots det fortsätter jag att springa, för jag är livrädd för vad som eventuellt skulle kunna komma ikapp.

"There are times when the poets and pornstars align
and You won’t know who to believe in
Well that’s a good time to be leavin’
And the past knocks on your door
And throws stones at your window at 4 in the morning
Well maybe he thinks it’s romantic
He’s crazy but you knew that before"


Jag får ta och avsluta det här inlägget med att be om ursäkt för små hatiska utbrott som nära och kära har fått stå ut med under den senaste tiden.
(Vissa av er har faktist förtjänat dom)
I will be better!

Fröken Blåjeans

Fröken Blåjeansär så full av kraft
din vilja går att ta på
och när jag ser in i dina ögon
ser jag någon som lyckas.

"Jag vill veta" säger hon
och jag pratar
om du vill
men jag är rädd

för mina ord är inte vackra
och det finns sidor av mig som du aldrig sett.
Det är otäckt
på platsen under min hud
och det kan bo monster
i mina ögon.


Och sisådär mysigt startar vi upp bloggen med delar av en relativt nybliven dikt.
För nu blev det myckte lättare att kunna säga;
"ja, föresten! Jag ska tävla i Poetry Slam imorgon."
För det, är precis vad jag ska göra.
Blev uppringd av en som vanligt lika glad Essa som gärna meddelar mig om att jag är speciellt efterfrågad på morgondagens tävling.
Så önska mig lycka till nu!

Tanken är nu att jag ska försöka skriva här iaf minst en gång i veckan.
And let's make things clear; Jag bloggar för min skull och inte för någon annans.
Så några mysiga små smink och underhållingstips lär inte existera här.
If you don't like it, don't read it.


-/ Tina