Jag har kommit på att mitt liv är för jävla bra.
Allting går som det ska, och för en gångs skull står saker inte bara still, utan det rör sig med en jävla fart.
Jag har samlat ihop tillräckligt med poäng för att komma in på gymnasiet jag vill in på, jag har tillgång att springa runt och leka med ett en vecka gammalt föl precis när jag vill.
Dessutom har jag en pojkvän som jag snart firar 5 månader med.
Jag har börjat övningsköra (äntligen), och tappar i vikt som jag ska.
Någon lär bli lagom glad över att jag mår bra.Men för att inte allt ska bli så jävla färgglatt, fluffigt och hemskt så ska jag nämna att jag den 27:e har tid hos en psykiatriker (hej och hå, lär mig stava) som ska ta reda på vad som är fel på mig. Timmar hos psykologer och 9 år av självmordstankar är vad som krävs för att någon ska inse att det här inte är någon tonårsperiod.
För övrigt avslöjade ett samtal med min mamma häromdagen en del hemska grejer jag inte hade en aning om.
Något jag visste var att jag var död i 30 sekunder när jag var 3 år pga att jag nästa drunknade men min bror räddade livet på mig.
Något jag INTE visste var att när jag fyllde 3 fram tills dess att vi flyttade ifrån England ett halvår senare hade vi en barnvakt som slog mig och även slängde mig nerför en trappa (nej, mina föräldrar var självklart inga sadister som visste om detta när det hände och ändå lät honom jobba kvar, det är information som har kommit fram senare av någon anledning). Det jag visste var att jag hade en barnvakt jag hade hatat och alltid gömde mig under sängen när han kom. Något sånt hade man ju väntat sig att man kom ihåg, men det är någonting jag har gömt undan för mig själv och förträngt.
Mina småbarns år har tydligen inte varit så strålande som jag har trott.
