Betygskrav och prestationsångest

"Känn inte efter så djävligt så fort det är något."
"Det gör jag inte"
"Du kanske inte vill tro det, men vi ser det. Det gör du med om du analyserar dig själv"
"Du kanske borde ta och analysera dig själv istället"
"Tyst! Jag behöver inte det, jag gör rätt. Det jag har problem med söker jag hjälp för,
du gör ingenting åt det. Du är den enda som har problem i den här familjen Tina. Du kommer aldrig att fixa det här."

Det här är vad jag möts av på morgonen plus lite till, bara för att jag gråter när jag vaknar på morgonen och verkligen inte orkar med skolan, utan är på väg att stressa sönder.
Tack pappa, jag älskar dig.
Du kanske skulle passa på att försöka visa lite förståelse, för att jag går i 9:an, för att jag har förstört 2 år av min skolgång pga prestations ångest och nu är mer stressad än någonsin inför vinterbetygen som delvis är det jag söker in på gymnasiet med Dvs. det som avgör min framtid, istället för att passa på att klaga på allting.
Jag mår inte bättre, eller presterar mer för att du kallar mig dum, säger att jag ger upp så fort det går minsta lilla emot.
well here's some news for you;

OM DU HADE VARIT HEMMA LITE MER KANSKE DU HADE SETT TIMMAR AV PANIK-ÅNGEST OCH GRÅT I MIN SÄNG FÖR ATT JAG ALDRIG DUGER NÅGONTING TILL!
Och du säger hela tiden att det är mitt liv, du skiter väl fullständigt i vad jag gör.
Det är jag som förstör för mig själv.
Men sluta då förfan att klaga och låt mig bara vara.
Eller försök åtminstone förstå.
Men du har din lilla bubbla, där ingenting når in till dig.
Du har alltid rätt.
Dra åt helvete.


Och just det, Moonlight är bland det bästa som finns och jag lär lida av Moonlight-abstinens tills nästa säsong kommer nu när mina avsnitt är slut D: