Jag vill inte bli frisk. Jag viker undan, ger mig.
Så, och så var det bestämmt. Inte särkilt svårt.
Sista mötet, och jag var så glad - nu skulle det äntligen hända något. Ett steg närmare ett normalt liv.
Men ICKE, hoppet grusas mellan deras fingrar inom några minuter.
"Om du har sån tur att du kommer in direkt börjar 12 veckors programmet i slutet av augusti"
Hemma - all den här tiden, så mycket missad skola, för vaddå?
FÖR INTE ETT JÄVLA PISS.
Eller nej, nu ska jag vara rättvis, rättelse; för att behöva sitta inne bunden av ångest hela jävla sommarlovet för att sedan missa minst 2 månader av skola till.
De tvingar mig att välja mellan att leva i ett helvete med en framtid.
Eller leva vanligt, utan någon framtid alls.
3 månaders psykiskt arbete som håller på att köra mig i botten; och kommer att lyckas. för att sedan skickas tillbaka till skolan med över ett halvår efter mig att jobba ikapp.
Efter allt det arbete jag la ner på att komma in på den linjen.
I helvete heller.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
