We'll make it trough, we have to

Jag sitter uppkrupen på en stol i mitt kök som för tillfället är helt nersläckt, lyssnar på världens vackraste pianostycke och undrar hur du kan vara så djävla sjävisk.
Imorgon klockan 3 får jag reda på om du fortfarande lever eller inte.
Jag hoppas att det bara är ännu ett tomt hot, men innerst inne vet jag nog att det är över nu.
Du var så lugn. Du lät så nöjd, som om du äntligen visste att allting skulle bli bra. Du har tillochmed skrivit ett brev. Du var glad över att du hade betalt alla skulder och räkningar.
"Jag lämnar ingenting efter mig som kan skapa problem för någon annan." sa du samtidigt som du suckade tillfredsställt.
- Och Tina - det är inte ditt fel. Jag har tänkt på det här ett tag nu, och det ska bli så skönt.

Jag tänker inte fälla en enda tår förren jag vet med säkerhet. Men fyfan vad svårt det är just nu att hålla det löftet till sig själv.
Och jag är så rädd för att du ska blekna bort. Att alla minnen försvinner, att du tillslut inte är någonting annat än en svag skugga i mitt bakhuvud. Du förändrade mig och gjorde ett avtryck - ett avtryck som jag inte vill glömma bort. Hur illa du än betedde dig.

I övrigt har saker varit bra.
Eller, Quilla avlivades 9/12 kl 17.30
Det var mindre bra. Men hundar dör dom med tragiskt nog.
Helgen har annars spenderats med en väldigt bra pojke som jag tycker väldigt mycket om.


"You’re never going to be the same person you are right now."