Back on track?

Jag blir aldrig av med skiten.
Jag skulle ge precis vad som helst för att vara som er andra, att kunna äta när jag är hungrig.
Jag trodde inskrivningen trots allt skulle ge något. Jag ville så otroligt gärna bli av med det. men så fort behandlingen kom på tal kämpade jag emot. En vecka och jag är tillbaka igen, värre än någonsin. Jag har nog aldrig mått så här dåligt i hela mitt liv.

Jag är så trött på att inte kunna se mig i spegeln utan att börja gråta.
Jag skulle ge precis vad som helst för att kunna stå framför en spegel och sminka mig utan att behöva ha på mig en enorm oversize tröja.
jag skulle ge VAD som helst för att kunna ha en mysig lördag kväll med film och lite godis utan att få raseri utbrott för att min pojkvän lägger armen om mig.
Att kunna vara med mina vänner, göra upp planer utan att behöva avboka dom i sista sekund för att jag skäms för mycket för att gå ut genom dörren.
Att kunna gå utanför dörren utan en stor tröja och pösiga byxor på mig som döljer varenda del av min kropp är något som är omöjligt för mig.

Jag längtar till den dagen jag kan ta mig upp ur sängen utan hjälp, och kunna gå uppför en trappa utan att se svart och flåsa som om jag skulle dö när jag kommer upp.
Jag vill inte ha det såhär, jag vill sluta bry mig. Slippa all ångest och träningstvång. Bara kunna plocka upp något att äta utan att i huvudet räkna ihop hur många kalorier jag får i mig.
Jag vill i ena stunden inget hellre än att ta en frukt, en macka eller bara något att dricka. Men innan jag hinner slår det ALLTID över och tankarna om att jag är så nära målet, att jag inte får ge upp tar över.

Jag vill bara härifrån och kunna stänga av. Att kunna sluta tänka på kalorier och mat om så bara så mycket som 5 minuter.
Jag vill inte mer nu, men jag vet inte hur jag ska ta mig ur. Eller hur länge det dröjer innan jag faller tillbaka igen.