Maybe the road is just to rough

Då en viss person nämnde att jag var kass på att updatera bloggen, så får jag väl göra det då. Och skylla på helvetet som har brutit lös sedan jag senast var inne och skrev någonting.
Jag skriver inte för att attention-whorea, jag behöver bara skriva av mig, "berätta" för någon då jag inte har träffat annat än föräldrar och vårdpersonal på ett jävla tag.

Jag har inte varit i skolan sen den 17:e mars. Och jag lär vara hemma iallafall en månad till. Det enda jag gör är att gå hemma, jag får inte röra mig, inte antränga mig, ingenting.
Lycka till att gå från att träna minst 8 gånger i veckan till ingenting alls utan att kroppen reagerar. Rastlösheten tar kol på mig, minst sagt.
Scheman dag in och dag ut.

Allting suger så jävla hårt. Jag är i princip inlåst i mitt eget hus. Någonstans längs vägen tappade jag bort alla som betydde någonting för mig. Jag var så fokuserad på att nå mitt mål, fokuserad på att vara smalast, finast och mest diciplinerad. Att betyda någonting, inte bara vara "tjocka Tina". Skräcken för att bli utfrusen pågrund utav hur jag såg ut och viljan för att träna gjorde att allting annat försvann. Det tar över i huvudet och jag bryr mig inte ens om någonting annat. Allting folk säger är fyllt av negativa komentarer, små vinkar om att jag egentligen borde gå ner lite i vikt, bli av med magen eller äta lite mindre. Det blev lättast att ha det till motivation. Jag är bättre än er, jag behöver ingen mat. Jag skiter i smärtan, illamåendet och yrseln. Jag har diciplin nog att kontrollera när jag är hungrig.

Jag slutade dricka tillslut, och hjärtat gav nästan upp. Jag fick åka in till läkare, med invägningar och blodtryck tills tiden jag kunde komma ner till varberg. Hela tiden kämpar jag emot; Jag vill ha hjälp, Jag vill inte, jag vill, jag vill inte, Jag Vill, JAG VILL INTE!
Tiden för första mötet nere på Varbergs Anorexi Enhet kom och vi åkte ner.

"Du är i ett livshotande tillstånd, förstår du inte det? Du har rena rama turen att ditt hjärta fortfarande slår. Du kan dö precis när som helst, om du inte äter. NU."

Orden slår fortfarande i huvudet, dyker upp ibland. Planen är att innan jag har en möjlighet att ta den psykiska behandlingen måste kroppen vara i balans, dvs att jag går upp minst 10 kg. För att huvudet ska förstå vad de pratar om. Jag försöker tänka på smärtan i hjärtat varje gång jag anstränger mig. Försöker finna motivationen för att få i mig maten på schemat. motivationen för att dricka min medicin. Och det fungerar, tills jag skymtar kalori innehållet på flaskan, och jag desperat börjar räkna på hur mycket jag har fått i mig under dagen.

Mamma beskrev mig som Dr. Jekyll & Mr. Hyde, Jag svänger från att försöka, till att skrika och slå omkring mig. vägra allt som har med behandlingen att göra. Jag orkar inte mer.
Jag är ledsen för alla jag har glömt bort längs vägen, för alla som har tröttnat på mitt eviga tjat om mat och bekräftelse. Jag är ledsen för de jag har oroat.

Förlåt.