Back on track?

Jag blir aldrig av med skiten.
Jag skulle ge precis vad som helst för att vara som er andra, att kunna äta när jag är hungrig.
Jag trodde inskrivningen trots allt skulle ge något. Jag ville så otroligt gärna bli av med det. men så fort behandlingen kom på tal kämpade jag emot. En vecka och jag är tillbaka igen, värre än någonsin. Jag har nog aldrig mått så här dåligt i hela mitt liv.

Jag är så trött på att inte kunna se mig i spegeln utan att börja gråta.
Jag skulle ge precis vad som helst för att kunna stå framför en spegel och sminka mig utan att behöva ha på mig en enorm oversize tröja.
jag skulle ge VAD som helst för att kunna ha en mysig lördag kväll med film och lite godis utan att få raseri utbrott för att min pojkvän lägger armen om mig.
Att kunna vara med mina vänner, göra upp planer utan att behöva avboka dom i sista sekund för att jag skäms för mycket för att gå ut genom dörren.
Att kunna gå utanför dörren utan en stor tröja och pösiga byxor på mig som döljer varenda del av min kropp är något som är omöjligt för mig.

Jag längtar till den dagen jag kan ta mig upp ur sängen utan hjälp, och kunna gå uppför en trappa utan att se svart och flåsa som om jag skulle dö när jag kommer upp.
Jag vill inte ha det såhär, jag vill sluta bry mig. Slippa all ångest och träningstvång. Bara kunna plocka upp något att äta utan att i huvudet räkna ihop hur många kalorier jag får i mig.
Jag vill i ena stunden inget hellre än att ta en frukt, en macka eller bara något att dricka. Men innan jag hinner slår det ALLTID över och tankarna om att jag är så nära målet, att jag inte får ge upp tar över.

Jag vill bara härifrån och kunna stänga av. Att kunna sluta tänka på kalorier och mat om så bara så mycket som 5 minuter.
Jag vill inte mer nu, men jag vet inte hur jag ska ta mig ur. Eller hur länge det dröjer innan jag faller tillbaka igen.

Things change- people don't.

Dom som känner mig vet att jag oftast inte är särkilt lugn, och sällan eller aldrig samlad utav mig. Idag är nog det värsta på länge. Tankarna skriker, gapar och tar alldeles för stor plats för att kunna stanna i mitt huvud.

I'm not your toy - this isn't another girl meets boy

I'll never let you sweep me off my feet
I won't let you in again
The messages I tried to send
My information's just not going in

This time baby, I'll be bulletproof


Så lätt blir det inte nästa gång.
There will be consequences

Shattered

Bättre beskrivning av hur jag mår just nu blir svårt att hitta.

In a way, I need a change
From this burnout scene
Another time, another town
Another everything
But it's always back to you

Stumble out, in the night
From the pouring rain
Made the block, sat and thought
There's more I need
It's always back to you
But I'm good without ya
Yeah, I'm good without you
Yeah, yeah, yeah

How many times can I break till I shatter?
Over the line can't define what I'm after
I always turn the car around
Give me a break let me make my own pattern
All that it takes is some time but I'm shattered
I always turn the car around

Give it up, give it up, baby
Give it up, give it up, now
All that I feel is the realness I'm faking
Taking my time but it's time that I'm wasting
Gotta turn this thing around

Love of mine

Ibland är man lyckligare än vanligt.

You know that I was hoping

That I could leave this star-crossed world behind;

But when they cut me open,

I guess I changed my mind.

And you know I'm fine,

but I hear those voices at night

Sometimes they justify my claim

The dream maker's gonna make you mad.

Och bilder till folket:

Före:

Efter:

Nya spår

Hoho - Tina har en lägenhet i kungsbacka det har inte duuuuuu!

Eller, jag har egentligen inte heller någon lägenhet, MEN jag har bottenvåningen på ett radhus (egentligen hela huset - men hyreskontraktet säger halva), och tuffast av allt är att radhuset är lila. Verkligen jättelila.

Rummet jag bor i var äckligt som fan när jag flyttade in - men efter lite pyssel och plock är det awsome, och faktist mysigare än mitt rum hemma.
Bilder kommer