Vad har jag gjort?
06 juni 2010
11 maj 2010
It could take my whole damn life to make this right
Jag vill inte bli frisk. Jag viker undan, ger mig.
Så, och så var det bestämmt. Inte särkilt svårt.
Sista mötet, och jag var så glad - nu skulle det äntligen hända något. Ett steg närmare ett normalt liv.
Men ICKE, hoppet grusas mellan deras fingrar inom några minuter.
"Om du har sån tur att du kommer in direkt börjar 12 veckors programmet i slutet av augusti"
Hemma - all den här tiden, så mycket missad skola, för vaddå?
FÖR INTE ETT JÄVLA PISS.
Eller nej, nu ska jag vara rättvis, rättelse; för att behöva sitta inne bunden av ångest hela jävla sommarlovet för att sedan missa minst 2 månader av skola till.
De tvingar mig att välja mellan att leva i ett helvete med en framtid.
Eller leva vanligt, utan någon framtid alls.
3 månaders psykiskt arbete som håller på att köra mig i botten; och kommer att lyckas. för att sedan skickas tillbaka till skolan med över ett halvår efter mig att jobba ikapp.
Efter allt det arbete jag la ner på att komma in på den linjen.
I helvete heller.
Så, och så var det bestämmt. Inte särkilt svårt.
Sista mötet, och jag var så glad - nu skulle det äntligen hända något. Ett steg närmare ett normalt liv.
Men ICKE, hoppet grusas mellan deras fingrar inom några minuter.
"Om du har sån tur att du kommer in direkt börjar 12 veckors programmet i slutet av augusti"
Hemma - all den här tiden, så mycket missad skola, för vaddå?
FÖR INTE ETT JÄVLA PISS.
Eller nej, nu ska jag vara rättvis, rättelse; för att behöva sitta inne bunden av ångest hela jävla sommarlovet för att sedan missa minst 2 månader av skola till.
De tvingar mig att välja mellan att leva i ett helvete med en framtid.
Eller leva vanligt, utan någon framtid alls.
3 månaders psykiskt arbete som håller på att köra mig i botten; och kommer att lyckas. för att sedan skickas tillbaka till skolan med över ett halvår efter mig att jobba ikapp.
Efter allt det arbete jag la ner på att komma in på den linjen.
I helvete heller.
27 april 2010
TACK
http://myanalife.blogg.se/2009/january/en-dag-i-mina-skor-och-ni-far-aldrig-anorexi.html#comment
Åh, underbara, underbara människa.
Ord på känslor - klockrent inlägg av en person som är bättre på att uttrycka känslor än jag.
Åh, underbara, underbara människa.
Ord på känslor - klockrent inlägg av en person som är bättre på att uttrycka känslor än jag.
25 april 2010
Maybe the road is just to rough
Då en viss person nämnde att jag var kass på att updatera bloggen, så får jag väl göra det då. Och skylla på helvetet som har brutit lös sedan jag senast var inne och skrev någonting.
Jag skriver inte för att attention-whorea, jag behöver bara skriva av mig, "berätta" för någon då jag inte har träffat annat än föräldrar och vårdpersonal på ett jävla tag.
Jag har inte varit i skolan sen den 17:e mars. Och jag lär vara hemma iallafall en månad till. Det enda jag gör är att gå hemma, jag får inte röra mig, inte antränga mig, ingenting.
Lycka till att gå från att träna minst 8 gånger i veckan till ingenting alls utan att kroppen reagerar. Rastlösheten tar kol på mig, minst sagt.
Scheman dag in och dag ut.
Allting suger så jävla hårt. Jag är i princip inlåst i mitt eget hus. Någonstans längs vägen tappade jag bort alla som betydde någonting för mig. Jag var så fokuserad på att nå mitt mål, fokuserad på att vara smalast, finast och mest diciplinerad. Att betyda någonting, inte bara vara "tjocka Tina". Skräcken för att bli utfrusen pågrund utav hur jag såg ut och viljan för att träna gjorde att allting annat försvann. Det tar över i huvudet och jag bryr mig inte ens om någonting annat. Allting folk säger är fyllt av negativa komentarer, små vinkar om att jag egentligen borde gå ner lite i vikt, bli av med magen eller äta lite mindre. Det blev lättast att ha det till motivation. Jag är bättre än er, jag behöver ingen mat. Jag skiter i smärtan, illamåendet och yrseln. Jag har diciplin nog att kontrollera när jag är hungrig.
Jag slutade dricka tillslut, och hjärtat gav nästan upp. Jag fick åka in till läkare, med invägningar och blodtryck tills tiden jag kunde komma ner till varberg. Hela tiden kämpar jag emot; Jag vill ha hjälp, Jag vill inte, jag vill, jag vill inte, Jag Vill, JAG VILL INTE!
Tiden för första mötet nere på Varbergs Anorexi Enhet kom och vi åkte ner.
"Du är i ett livshotande tillstånd, förstår du inte det? Du har rena rama turen att ditt hjärta fortfarande slår. Du kan dö precis när som helst, om du inte äter. NU."
Orden slår fortfarande i huvudet, dyker upp ibland. Planen är att innan jag har en möjlighet att ta den psykiska behandlingen måste kroppen vara i balans, dvs att jag går upp minst 10 kg. För att huvudet ska förstå vad de pratar om. Jag försöker tänka på smärtan i hjärtat varje gång jag anstränger mig. Försöker finna motivationen för att få i mig maten på schemat. motivationen för att dricka min medicin. Och det fungerar, tills jag skymtar kalori innehållet på flaskan, och jag desperat börjar räkna på hur mycket jag har fått i mig under dagen.
Mamma beskrev mig som Dr. Jekyll & Mr. Hyde, Jag svänger från att försöka, till att skrika och slå omkring mig. vägra allt som har med behandlingen att göra. Jag orkar inte mer.
Jag är ledsen för alla jag har glömt bort längs vägen, för alla som har tröttnat på mitt eviga tjat om mat och bekräftelse. Jag är ledsen för de jag har oroat.
Förlåt.
Jag skriver inte för att attention-whorea, jag behöver bara skriva av mig, "berätta" för någon då jag inte har träffat annat än föräldrar och vårdpersonal på ett jävla tag.
Jag har inte varit i skolan sen den 17:e mars. Och jag lär vara hemma iallafall en månad till. Det enda jag gör är att gå hemma, jag får inte röra mig, inte antränga mig, ingenting.
Lycka till att gå från att träna minst 8 gånger i veckan till ingenting alls utan att kroppen reagerar. Rastlösheten tar kol på mig, minst sagt.
Scheman dag in och dag ut.
Allting suger så jävla hårt. Jag är i princip inlåst i mitt eget hus. Någonstans längs vägen tappade jag bort alla som betydde någonting för mig. Jag var så fokuserad på att nå mitt mål, fokuserad på att vara smalast, finast och mest diciplinerad. Att betyda någonting, inte bara vara "tjocka Tina". Skräcken för att bli utfrusen pågrund utav hur jag såg ut och viljan för att träna gjorde att allting annat försvann. Det tar över i huvudet och jag bryr mig inte ens om någonting annat. Allting folk säger är fyllt av negativa komentarer, små vinkar om att jag egentligen borde gå ner lite i vikt, bli av med magen eller äta lite mindre. Det blev lättast att ha det till motivation. Jag är bättre än er, jag behöver ingen mat. Jag skiter i smärtan, illamåendet och yrseln. Jag har diciplin nog att kontrollera när jag är hungrig.
Jag slutade dricka tillslut, och hjärtat gav nästan upp. Jag fick åka in till läkare, med invägningar och blodtryck tills tiden jag kunde komma ner till varberg. Hela tiden kämpar jag emot; Jag vill ha hjälp, Jag vill inte, jag vill, jag vill inte, Jag Vill, JAG VILL INTE!
Tiden för första mötet nere på Varbergs Anorexi Enhet kom och vi åkte ner.
"Du är i ett livshotande tillstånd, förstår du inte det? Du har rena rama turen att ditt hjärta fortfarande slår. Du kan dö precis när som helst, om du inte äter. NU."
Orden slår fortfarande i huvudet, dyker upp ibland. Planen är att innan jag har en möjlighet att ta den psykiska behandlingen måste kroppen vara i balans, dvs att jag går upp minst 10 kg. För att huvudet ska förstå vad de pratar om. Jag försöker tänka på smärtan i hjärtat varje gång jag anstränger mig. Försöker finna motivationen för att få i mig maten på schemat. motivationen för att dricka min medicin. Och det fungerar, tills jag skymtar kalori innehållet på flaskan, och jag desperat börjar räkna på hur mycket jag har fått i mig under dagen.
Mamma beskrev mig som Dr. Jekyll & Mr. Hyde, Jag svänger från att försöka, till att skrika och slå omkring mig. vägra allt som har med behandlingen att göra. Jag orkar inte mer.
Jag är ledsen för alla jag har glömt bort längs vägen, för alla som har tröttnat på mitt eviga tjat om mat och bekräftelse. Jag är ledsen för de jag har oroat.
Förlåt.
09 februari 2010
Back on track?
Jag blir aldrig av med skiten.
Jag skulle ge precis vad som helst för att vara som er andra, att kunna äta när jag är hungrig.
Jag trodde inskrivningen trots allt skulle ge något. Jag ville så otroligt gärna bli av med det. men så fort behandlingen kom på tal kämpade jag emot. En vecka och jag är tillbaka igen, värre än någonsin. Jag har nog aldrig mått så här dåligt i hela mitt liv.
Jag är så trött på att inte kunna se mig i spegeln utan att börja gråta.
Jag skulle ge precis vad som helst för att kunna stå framför en spegel och sminka mig utan att behöva ha på mig en enorm oversize tröja.
jag skulle ge VAD som helst för att kunna ha en mysig lördag kväll med film och lite godis utan att få raseri utbrott för att min pojkvän lägger armen om mig.
Att kunna vara med mina vänner, göra upp planer utan att behöva avboka dom i sista sekund för att jag skäms för mycket för att gå ut genom dörren.
Att kunna gå utanför dörren utan en stor tröja och pösiga byxor på mig som döljer varenda del av min kropp är något som är omöjligt för mig.
Jag längtar till den dagen jag kan ta mig upp ur sängen utan hjälp, och kunna gå uppför en trappa utan att se svart och flåsa som om jag skulle dö när jag kommer upp.
Jag vill inte ha det såhär, jag vill sluta bry mig. Slippa all ångest och träningstvång. Bara kunna plocka upp något att äta utan att i huvudet räkna ihop hur många kalorier jag får i mig.
Jag vill i ena stunden inget hellre än att ta en frukt, en macka eller bara något att dricka. Men innan jag hinner slår det ALLTID över och tankarna om att jag är så nära målet, att jag inte får ge upp tar över.
Jag vill bara härifrån och kunna stänga av. Att kunna sluta tänka på kalorier och mat om så bara så mycket som 5 minuter.
Jag vill inte mer nu, men jag vet inte hur jag ska ta mig ur. Eller hur länge det dröjer innan jag faller tillbaka igen.
Jag skulle ge precis vad som helst för att vara som er andra, att kunna äta när jag är hungrig.
Jag trodde inskrivningen trots allt skulle ge något. Jag ville så otroligt gärna bli av med det. men så fort behandlingen kom på tal kämpade jag emot. En vecka och jag är tillbaka igen, värre än någonsin. Jag har nog aldrig mått så här dåligt i hela mitt liv.
Jag är så trött på att inte kunna se mig i spegeln utan att börja gråta.
Jag skulle ge precis vad som helst för att kunna stå framför en spegel och sminka mig utan att behöva ha på mig en enorm oversize tröja.
jag skulle ge VAD som helst för att kunna ha en mysig lördag kväll med film och lite godis utan att få raseri utbrott för att min pojkvän lägger armen om mig.
Att kunna vara med mina vänner, göra upp planer utan att behöva avboka dom i sista sekund för att jag skäms för mycket för att gå ut genom dörren.
Att kunna gå utanför dörren utan en stor tröja och pösiga byxor på mig som döljer varenda del av min kropp är något som är omöjligt för mig.
Jag längtar till den dagen jag kan ta mig upp ur sängen utan hjälp, och kunna gå uppför en trappa utan att se svart och flåsa som om jag skulle dö när jag kommer upp.
Jag vill inte ha det såhär, jag vill sluta bry mig. Slippa all ångest och träningstvång. Bara kunna plocka upp något att äta utan att i huvudet räkna ihop hur många kalorier jag får i mig.
Jag vill i ena stunden inget hellre än att ta en frukt, en macka eller bara något att dricka. Men innan jag hinner slår det ALLTID över och tankarna om att jag är så nära målet, att jag inte får ge upp tar över.
Jag vill bara härifrån och kunna stänga av. Att kunna sluta tänka på kalorier och mat om så bara så mycket som 5 minuter.
Jag vill inte mer nu, men jag vet inte hur jag ska ta mig ur. Eller hur länge det dröjer innan jag faller tillbaka igen.
28 september 2009
Things change- people don't.
Dom som känner mig vet att jag oftast inte är särkilt lugn, och sällan eller aldrig samlad utav mig. Idag är nog det värsta på länge. Tankarna skriker, gapar och tar alldeles för stor plats för att kunna stanna i mitt huvud.
26 september 2009
I'm not your toy - this isn't another girl meets boy
I'll never let you sweep me off my feet
I won't let you in again
The messages I tried to send
My information's just not going in
This time baby, I'll be bulletproof
Så lätt blir det inte nästa gång.
There will be consequences
I won't let you in again
The messages I tried to send
My information's just not going in
This time baby, I'll be bulletproof
Så lätt blir det inte nästa gång.
There will be consequences
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
